Under den grekiska frihetskampen förhöll man sig på Leros till en början lugn. Förloppet av sjöslaget, som kallas antingen havsslakten vid Jeronda (vid gamla Branchidai) eller vid Mandália eller vid Kos kunda man från bergstoparna på Leros (29 augusti 1824) se vilken ödeläggelse brandskeppen Hydrioten, Psarioten (från Psára vid Chios) och Spetsioten ställde till med bland de egyptiska, tunisiska och turkiska fregatterna. Strax efter detta dödade greken Simbekis från ön Symi en turk från Panteli, som troligtvis utvandrat dit, där han regerade som borgmästare.
Efter det grekiska befrielsekrigets slut blev Leros en del av Grekland med Μαρκος Ρείσης som föreståndare. Greklands president var då Joánnis Kapodistrias. Sedan blev de södra Sporaderna utbytta mot Evia. En turkisk aga, senare en Kaimakam (S. o. S. 17) med regementskommendants rang (Bei), som har ett av den överordnande paschan på Chios godkänt råd av lerosbor vid sin sida, har hittills varit regeringsmaktens ställföreträdare på ön.
Under sig har han en turkisk sekreterare, en grekisk undersekreterare, en polisofficer, en gendarmerikapten med en fältväbel, två underofficerare och tio gendarmer (däribland åtta albaner), en kassör och två tulltjänstemän. Omkring 40 turkar bodde på Leros. Domstolen för Leros och de tillhörande Nahiyah (turkiskt administrativt område) Patmos med Lipsos har en kristen ordförande. Som rättskälla gäller Έξαβιβλον του Αρμενόπουλου och den lokala civilrätten, som i 210 år varit hävdvunnen. 200 turkiska pund (=3600 tyska mark) i skatt och tullavgifter om 8 procent på varorna är regeringens inkomst. Δημογεροντία (2 δημογέροντες och 2 bisittare) som valts av lerosborna sköter som förtroendeuppdrag öns förvaltning. De årliga gemensamma intäkterna till öns förvaltning är tionden på all produktion och skatt på betesmarkerna (tillsammans ungefär 9000 tyska mark). Läkarens lön, utgifter för apoteket, utbyggnad av hamnbassängen (Μουράλιο, italienska = muraglio), skolan, kostnaderna för ångbåtsrederiet bestrids av de förmögna genom fördelning. Lerosborna har alltid fått någon slags undervisning. Jag har själv lagt märke till elevernas vakna sinne och vetgirighet i den grekiska skolan.
Redan i mitten av det adertonde århundradet grundade Damaskinós en högre läroanstalt på Leros, om vilken jag, då den inte omnämnts av Ikonomópulos, nu kan berätta vad Ioannis Ampelás, chefen för den helleniska skolan, informerade mig om. Cirka 30 elever studerade årligen grekisk litteratur och teologi. För länge sedan blev ärkebiskopsstolarna i Efesos och Iraklia i Pontos vid Svarta Havet besatta av munkar som hade gått i denna skola.