De tre öarna överläts 1495 efter beslut av ordenskapitlet till stormästaren Pierre d’Aubusson (s. o. S. 11, urkund no. CXV). Dessa efterföljare var: 1501 Jean Danton, 1501–1505 Constanzo de Opertio, 1503–1505 Bernardo de Agrascha, 1505–1507 Berengaro de Monsalez, 1507–1510 Antonio de S. Martino under stormästaren Eméric d’Amboise, vars vapensköld (två jerusalemskors och två fält med sparrar) finns inmurad på Kastrots nordliga mur, 1510–1513.
Guido de Ragusa (i hans namn var Panzetto Duro Castellan från Leros), 1513–1515 Franz Sanz, 1515–1516 Giov. Parisotti, 1516–1519 Giov. Giberto. Under Berengar de Monsales förvaltning (1505–1507) gällde det att avvärja angrepp från Kemali-Reisi och den uppgiften föll på den 18-årige ordensriddaren Paolo Simeoni från Piemonte, som klädde ut gubbar och kvinnor i riddarkläder på kastrot så att det verkade som om det kommit förestärkning under natten.1 Under den sista kastellanen, Jean de Vidoux, föll ön 1522 efter Rodos fall i turkarnas händer.
Den 1 januari 1523 lämnade Johanniterriddarna öarna Rodos, Kos, Leros, Kalymnos, Nisyros med flera och turkarna tog dem i besittning. Murad III utfärdade 1580 en Iradé, som gav invånarna på öarna i Vita (Grekiska Havet) kommunalt självstyre, men ett stort antal kvarvarande feodalherrskap fick indragna förmåner.
Johanniterriddarna kom flera gånger (1604, 1610) med sin flotta till Kos och grannöarna för att plundra sina tidigare besittningar. 1648 angrep Foscolo, amiral för en venetiansk flottstyrka, kastrot på Leros, överrumplade den turkiske befälhavaren, slungade kulor på de undre delarna av befästningen och bomber på de högre och landsatte fotfolk under ledning av greve Sabini. Hans stormning fick följder. Befälhavaren gick över till kristendomen.2 Det hål som blev i den nordvästra muren på kastrot blev senare nödtorftigt lagat. Obrukbara kanoner ligger ännu uppe på vallen.
1. K. Hopf, a. a. O.II, 167.
2. Coronelli (see above page 12) p. 349.