För sin bildningslängtan kan lerosborna tacka sitt välstånd. När havet under den första tredjedelen av vårt århundrade blev rensat från sjörövare slog de sig i större utsträckning på handel, särskilt med södern. (S. o. S. 16.). Ett antal större handelshus i Kairo och Alexandria hade lerosbor som grundare. Verksamheten ökade i takt med att ångfartygen kom. Professor Angerers pastiller (botemedel för trakom) och äkta öl från München, som mina vänner imporerat och som jag druckit i grosshandlare H. Trákas gästfria hem, är handelsvaror från vår egen hemtrakt (Tyskland öa). Dagens cirka 8500 lerosbor har 18 stora skepp på 118–688 ton och cirka 30 mindre.
Jordbruk och boskapsskötsel är på samma nivå som förut eller har gått tillbaka något. (S. o. S. 25.); Mångfalden av nyodlade växter har däremot blivit större. (S. o. S. 25.). Det finns nu bananträd, luffakalebasser och många andra växter från sydliga nejder. De gamla mandelträdslundarna och vinodlingarna med 17 olika druvsorter är fortfarande sorgfälligt skötta.
Att namnen på klostrets invånare på det trettonde århundradet inte finns kvar idag behöver inte betyda att befolkningen fullständigt ändrats. Namnen på öns olika platser är ännu inte helt etablerade. Alla egenskaper och särdrag i den dialekt som talas i de södra Sporaderna är sedan länge etablerad på Leros. De flesta ortsnamn från elfte århundradet har behållits.
De ålderdomliga sederna – så klagar många lerosbor – hotar att försvinna. Men det kommer inte att dröja länge förrän traditionerna vid födelse, bröllop och begravning helt glöms bort; längtan efter det europeiska tar över. Gamla visor hörde jag ofta sjungas, också ett stycke ur en längre bröllopssång, som redan Ikonomópulos vidarebefordrat. Här kommer några rader med översättning – poesi är som märks inte så lätt att översätta: