Ön Leros

Om öns ytterligare öden har vi källor i form av handskrifter ”Libri bullarum”, som bevarats i rodosriddarnas gamla arkiv på Malta. Karl Hopf har genomforskat dessa urkunder med stor flit och använt dem för ett verk om Greklands och de av greker befolkade områdenas öde.¹

Redan under tolfte århundradet hade venetianare och genuaiter utan möda tagit makten på ön och kustområdena i arkipelagen. Gabalas hade avträtt Rodos och omkringliggande öar till den bysantinske kejsaren Watatzis. Sedan blev dessa öar överlämnade till en bysantinsk prins som apanage, men förvaltades av en bysantinsk μεγαδούξ, överamiral. Den 27 maj 1306 Vignolo de’Vignoli, ”en borgare från Genua”, ett fördrag med Fulco de Villaret, stormästaren för rodosriddarna, som då fick Leros överlåtet på sig.²

Det tycks som om befästningarna kring Κάστρο och Μπούπτζι förstärktes vid den tiden och kanske också vakttornet på Archangelos (se ovan sidan 17 f.) blev byggt då eller reparerat. Omvandlingen av Κάστρο till en kraftig försvarsanläggning som kunde motstå hårda anfall kom kanske först till stånd sedan en tysk rodosriddare, en fästningsbyggare av första rang, Hesso von Schlegelholtz från Württemberg, i februari 1386 som förläning övertog Kos, Kalymnos och Leros mot 100 gulden i årsarrende. De omständliga ytterligare villkoren står att läsa hos Bosio och hos Cornelli och Parisotti (s, o., S. 8 u. A. 8). 1391 bekraftades hans förläning som han innehade till sin död 1415.

De tre öarna blev sedan underställda stormästaren och förvaltade av en ställföreträdare. 1436 kapitulerade borgherren på Leros till Fantino Quirini, fogde från Venedig. Från de fyra vapensköldarna i sten som fortfarande finns på Leros ( Γεδεών, Έγγραψοι λίθοι σελ. 56) är det två fält med mynt, korsade med två fält med Quirinis liljor. 1445 beklagade sig lerosborna över denne Castelans förtryck,³ som också slottsherren på Nisyros och Kos hade erfarit, som Leros vid denna tid hörde ihop med. 1450 rasade pesten på Leros.

Den 7 august 1453 fick Jean du Fay ståthållarskapet över Kos, Kalymnos och Leros, och överlät det 1454 på Giovanni di Castronuovo. Nästa slottsherrar var Ademar de Puis, Jacques de Lavialtreis, 1492 Rinaldi de San Simone, Bailli von Morea, vars befästningsmästare Filippo di Guidone måste ha färdigställt arbetet⁴, Odoardo de Carmandino (tills 19 oktober 1495). I oktober 1483 och i december 1495 utsattes Leros för starka jordbävningar⁵.