Ön Leros

18 namn på biskopar känner vi till från åren mellan 553 och 1888, vilka såsom επίσκοποι Λέρου, Λέρνου, Λέρνης hade grannön Kalymna inom sin domän och var underställda mitropoliten på Rodos.

Sedan följer fyra ärkebiskopar. Tolv kyrkor och kapell, som redan fanns på Leros 1087, uppräknade av Γεθεών (Éγγραψοι λίθοι χτλ [S. S. 6] σελ.45–48). Då den grekiska kyrkans ritual bara skulle ha en liturgi om dagen och i varje fall prästerna var talrika hölls ofta fler än 12 gudstjänster.Det är möjligt, att Gedeon (se ovan) med sin förmodan att kapellet S:t Nikolaus i Lakki blev byggt i slutet av femte århundradet eller sjätte århundradet hade rätt.

I adminstrativt hänseende hörde ön under romerskt och bysantinskt välde i varje fall till förvaltningsprovins Samos. Hos Hierokles blir den inte nämnd liksom andra i grannskapet uppenbart på grund av att staden hade gått ner sig ordentligt. Efter bysantinska befrielsen på trettonde århundradet (s. o. S. 10 n. LXXXVII) var ön underställd Rodos liksom också Cykladerna.

Om invånarnas öde vet vi ytterst litet från denna tid, bland annat kom det bördigaste området i händerna på Christódulos, som senare kom att grunda det stora klostret på Patmos. För att hålla mig kort hänvisar jag till ett utdrag ur de på Patmos befintliga urkunderna. Församlingen och biskopen tycktes inte vara särskilt hänförda över munkherraväldet. Det kom till meningsskiljaktigheter om avgränsningarna för de gemensamma betesmarkerna. Under en tid levde den befolkning som var oberoende av klostret på Patmos i Lépida och inte i den gamla staden.

I varje fall har Leros liksom alla sina grannar fått lida under jordbävningar och sjörövare, till exempel genom Moawija, som 655 hemsökte Kreta, Kos och Rodos.