Eponymos kallas en στεψάνηψορος. De beslutande personerna kallar sig Λεριοι οι κατοινοντες εν Λερψ. Tre förslag till Aristomachos fördel kom upp i εκκλησία. I båda inskriptionerna förordnas det att urkunderna i ιερον της Παρθένου, inte längre ska uppbevaras i αγορά. Genom uttrycket Λεριοι οι κατοινοντες εν Λερψ blev platsen för inskriptionen beslutad.
Den inskriptionen hittade man vid Teichiussa i närheten av Branchidais (j. Jerónta) helgedom söder om Miletos1. På detta ställe fanns en προψήτιης (det vill säga en spådomspräst som tjänade Apollon) som kallades Στρατων Διογενου (Son till 1) αυτοετης πανηγυρικος δημου Λεριων.
Inskriptionen har antingen givits till en grupp Lerosbor bosatta på det tvärs över liggande fastlandet eller så har en del öbor från Leros haft en bosättning där. Aristomachos erhöll fulla medborgliga rättigheter på Leros på grund av sin vandel och för att han som skeppare varit till stor nytta för ön. Övriga epigrafiska lovsånger är senare gravinskriptioner; till stor förvåning är de skrivna på latin.
Konstverk från forntiden har vi inte fått tag på. Småsaker av brons och antika och bysantinska mynt har hittats då och då. Statyer av gudarna och kanske också andra statyer har nitälskande munkar förintat under det elfte århundradet då tempelområdet blev bortgivet, Christódulos berömt sig av att ha störtat statyn av Artemis på Patmos (από λίθου τεχνηέντως εξειργασμένον).
Kristendomen hade i alla fall tidigt fått anhängare på Leros. Redan Ross2 hade vid kapellet Αγ. Γεώργιος i Σμάλου hittade en askkista av fin vit kalksten (64x55x45,5 cm). På dess fyra sidor var monogrammet för Χριστός anbringat i ålderdomligt utförande. Dess tillverkning eller omarbetning går alltså långt tillbaka till den tid då man brände de döda. De människor som förblev hedningar – Έλλινες kallade man sig – tycks i större antal ha isolerat sig på en plats kallad Λενικό (egentligen Ελληνικό), väster om Merovigli och norr om Lakki.
1. Le Bas, Phil., Voyage archéolog. En Grèce III 2 (Inser.) n. 240.
2. Reisen II. 120.