Ön Leros

Senare tycks en annan föreställning om de till pärlhöns förvandlade personerna ha kommit från grekiska fastlandet och funnit gehör på Leros. Pärlhönsen skulle nämligen vara de systrar till Meleagros från Kalydon, som sörjde sin bror och mor mer än tillbörligt.

Att pärlhönsen, som Hehn menade, på grund av sin amasonliknande stridslystna väsen skulle ha blivit utvalda som väninnor till Artemis, är nog inte sant. Ryktet berättar att ingen rovfågel har vågat sig på de leriotiska pärlhönsen och lerosborna har inte ätit upp dem. I dag finns inte länge pärlhöns på Leros, blott en påfågel på Samos. Även det nygrekiska namnet på fågeln är där tämligen obekant.

De vackra stora, rätvinkligt tillyxade stenblocken av kristallinisk kalksten vid södra kanten av Partheni-bukten (s. o.) härstammar nog från femte eller sjätte århundradet.

Jag tar upp den politiska situationen vid utgången av det femte århundradet, en framställning som jag i en del stycken har föregripit. Efter den olyckliga utgången av slaget vid Efesos (498) hade den segerrike persiske fältherren erövrat en jonisk stad efter den andra på fastlandet. Då Aristagoras fruktade samma öde för Miletos, som han i stället hade erbjudit sin svärfar Histiaios, kontaktade han chefen för de upproriska mileserna och föreslog honom att lämna Miletos och ta sig antingen till Sardinien eller Myrkinos i Edonerland.

Detta var Histiaios enda mark i den av perserkungen Darius I skänkta landområde vid Strymon. Logografen (historieskribenten) Hekataios, Hegesandros son, återberättar dessa förslag och menade att man skulle förskansat sig på Leros. Därifrån kunde man alltid återvända till Miletos.

Anaxagoras, vars åsikt slog igenom, begav sig med sitt följe till Myrkinos, där han snart dog. Det är nog möjligt att andra mileser begav sig till Leros. Den vittbereste historikern och försiktige statsmannen kom nog med ett ganska bra förslag. Ön Leros belägen inte långt från Miletos och intill Mindre Asiens fruktbara kust, som behärskades av de sjöovana perserna, bjöd på skydd och utsikten att återvinna hemstaden. Ön har emellertid i varje fall redan före 498 hört till meliserna. (S. o.)

Den gynnsamma vändningen, som kom till följd av det förenade Greklands lyckliga och glänsande seger över perserna, förde blomstrande välstånd till Leros. Liksom mileserna på fastlandet bistod de på Leros den atenska symmachie. I flera delar av tributlistan (S. o.) hittar vi följande: Μιλησιοι Λεριοι, Μελισιοι εξ Λερου, Λερος¹.