Att Leros fick en icke obetydlig blomstrings-period förstår vi av det höga summa på 3 talenter, som Μιλήσοι εξ Λέροιυ fick erlägga i skatt till det attiska sjöförbundet för olympiaden 81,3 (454)1. Under senare år var deras skatt för det mesta inräknad i den mileserna betalade. Av jordbruket och boskapsskötseln kunde detta välstånd inte skapats. Befolkningens härskande klass ägnade sig åt sjöfart och handel som redan antytts ovan.
Om verkligen guld- och silvermynten utan text men med bilder av bland annat delfiner, skorpioner och lejon, som Brandt2 beskrivit, härstammar från Leros är inte bevisat. P. Six3 menade att tilldelningen av dem till Leros, emedan de måste ha kommit från en tämligen betydande stad, inte vore osannolikt. Med de täta relationerna mellan Leros och Miletos i det femte århundradet är knappast troligt att särskilda mynt slagits på Leros. Säkra präglingar från Leros känner vi inte till.
Om dyrkandet av gudar så är nog den äldsta kultplatsen i norr vid Παρθένι. Gudinnan Artemis, som på många ställen vid Mindre Asiens kust och på de närliggande öarna som Patmos, Ikaros och Samos, åtnjöt särskild dyrkan, hade där en fin byggnad för altaret som under öns blomstringstid tycks ha varit ståtligt, men hon hade inte ett stort tempel1. Hon dyrkades där under (det ursprungligen adjektiviska) binamnet Ιόκαλλις4 Prästinnor betjänade gudinnan5. Man tycks där ha betraktat gudinnan som en beskyddarinna mot djurvärlden. På sina färder till sydligare nejder hade några lerosbor fått tag på några afrikanska pärlhöns6.
Dessa hönsfåglar placerades i templet som en offergåva till gudinnan. Senare har dessa fåglar på grund av sina pigmentfläckade vingar satts i samband med gråtande flickor. Det är en gammal och än till i dag genom många sånger ihågkommen legend att omåttligt sörjande personer förvandlas till fåglar. Ursprungligen tänkte man sig pärlhönsen som Artemis förvandlade nymfväninnor (συνήθεις).
1. Corpus Insciptionum Atticarum I no. 226. U Köhler in Abb. der Berl. Akademie 1869 I S.157.
2. Münz-, Mass- und Gewichtsystem (Mynt-, mått- och viktsystem) 406 (efter Waldington).
3. Numismatic Chronicle 1890, 231/2.
4. S. o. S. 15.
5. S. die Lexika des Suidas (und Photos) s.v. Μελεαγρίδες. Vgl. Reinh. Kekulé, De fabula Melagria p. 19. – Über di reste s o. SS, 12, 14.
6. Keil im Philologus IX. S. 457. vgl. E. Curtius ges. Abh. II 12.v