Av större nyttodjur förekommer bara några sorter sparsamt: getter, får, åsnor och bufflar. Grisar och höns hålls mer sällan nu än tidigare. Enligt vad gamla skribenter omnämnt hade man pärlhöns (μελεαγρίδες) i området Artemis i Partheni. När kristendomen trängde igenom slarvade man med dessa hönsfåglar och till sist fanns inte en enda en av dem att skåda, lika litet som en påfågel på Samos.
Av jaktdjur finns hare, kanin, rapphöns, morkullor och små flytt- och strykfåglar. Rovdjur finns inte. Ön är för liten för att ge föda åt dem och avståndet till kusten är för stort för att de skulle kunna ta sig över. Av reptiler har jag lagt märke till den farligaste σαγίττα (pil, gammalgrekiska: ακοντίας, lat. iaculus), amfibielandsköldpadda och många ödlor. På grund av den mossfuktiga marken finns många sniglar.
På de torra områdena bebos buskar och träd av stora vackra fjärilar och två arter av cikador: Αχέαι (uppkallad efter ljudet) och τεττιεγόνια, τέττιγες, vilket skulle betyda ”den gamle” påstår tysken. Bisamhällena lockar turkar från Mindre Asien över till Leros under den vackra årstiden.
Havet runt Leros innehåller en stor mängd olika fiskar och polyper som förekommer i hela arkipelagen. När man ser trålen dras får man skåda en mångfald former och färger. Då vimlar det av svarta braxar (μελανούρια), rosafärgade μπαρμπούνια, (red mullet), επυθρίνοι och Goldorfen (Leuciscus idus) och grönblåskimmrande πέρκαι (abborre) och gråa σάλπαι. Inom ålsläktet visar sig en γόγγροι och den glupska, skarptandade σμέρναι (murena). Outtömligt är havet på blöt- och skaldjur av alla arter.
Från havet gör ön bara från ostkusten intryck av att vara bebodd och odlad. Redan på forntiden utvecklades samfärdsel och handel med Mindre Asiens närbelägna ostkust.
När man vandrar i det inre faller allvaret och ibland den dystra ensligheten, höjdernas stränga konturer och den torftiga snårskogen över en. I forntiden och på medeltiden kunde kanske ön ha haft rikare växtlighet. I dalarna felas inte bördiga, källrika och grönskande områden.
De mörka djupt gröna, slanka pinjerna och cypresserna, den silvergrå lagern, de vresiga olivträden, mandelträdens späda blad, porlande vatten i en rännil under en himmel, som aldrig en hel dag har skymts av moln, som här och där erbjuder utsikt över det om sommaren lätt krusade eller svagt brusande havet, överdraget av en fuktig andedräkt, allt står i tydlig kontrast till hur det centraleuropeiska landskapet framträder. Den ro som vilar över naturen störs bara av binas surr, en cikadas gnisslande, en gulfotad kråkas kraxande eller en mås skrik.