På västkusten nås däremot 185 m djupet redan 1,66 km från kusten. Betänk att det största djupet mellan ön och Mindre Asiens kust (Karien) blott är 97,75 m. Följaktligen befinner sig Leros vara inte bara i geologiskt utan även platåmässigt en fortsättning av en genom-gående kustterrass. Genom det stora bassängbrottet, som skapade havet mellan det grekiska fastlandet, Trakien och Mindre Asien blev de lägre liggande delarna mellan Leros och Mindre Asiens kust täckta av havet.
De delar som ligger norr om öns midja består av två bergsområden, en östlig och en västlig, mellan dem är den redan flera gånger nämnda trånga dalen Καμάρα/Σμάλου inklämd. Det östliga har följande bergstoppar: Κλειδί (369 m) med i söder den vita utlöparen/udden, Άσπρη Πούντα (Vita toppen), med en bergshylla ((Πάνγκες) framför och Kρυψός (egentligen όρμος liten hamn med gömd ingång) – (på 2000-talet betyder Κρυψός hemlig och όρμος liten hamn eller redd /översättarens anmärkning/) och de båda bergsuddarna Κάτω och Άνω Ζύμη. Ζύμη påstås motsvara Fladen på tyska (vilket enligt det tysksvenska lexikonet från 1890 är tårta / översättarens anmärkning).
I nordost ansluter sig en ofruktbar bergsrygg Βιγλιά (=vigilia, vakttorn), som till öster har Βαγιά (=liten skog) och i norr bergsudden Ασψούγγαρος (=plats där man inte hittar några svampar).
Den västliga begränsningen är det starkt förgrenade bergsområdet Βιγλιά, som i söder i trakten av Άμμος med berget Αγ. Κυρίκος (209 m) tar sin början. I norr ligger den rymliga hamnen Πάρθενι, som är skyddad från alla håll, men bara har ett djup på 5,5 m. I norr ligger hamnen Αγ. Κιουρά (döpt efter ett helgon). Bergsudden Κοραης ligger isolerat i norr.
Det kanske är ακρωτήριον του Κόρακος (Kourakos akropol från 1100-talet). Då i det bysantinska protokollet från 1187 (Acta et diplomata VI nr XII) blev gränserna för klosteregendomen från söder till norr fastställda.
Växtligheten i Πάρθενι blev omnämnd: Είτα πέρνα (uppnå) το ακρωτήριον του Κόρακος.