Av de omkringliggande småöarna är de mest betydande:
A: i nordväst Φαραδονήσια (=fyröarna), som de helt riktigt kallas av Leros-borna, men som blev felaktigt benämnd på sjökortet n. 1666. Det är fem öde småöar i sydväst bredvid den redan beskrivna ståtligare Αρχάγγελος, som likaså är öde och bara använd för getbete. Archangelos är den största av alla små öar kring Leros.
B: i norr Πατελίδι (så kallad på grund av sin likhet med en patellamuskel [på grekiska πεταλίδα] och Τρυπητή (ungefär = den ihåliga), Στρογγυλή (= den runda).
C: i bukten vid namn Γούρνα (= vattenbassäng) i väster ett skär med samma namn.
D: i söder den redan omnämnda Γλαρονήσια, tummelplats för fiskmåsar och Βελόνα (=nål) på grund av sin långsträckta och tillspetsade form.
E: i öster Πηγανούσα (därför att det på öns torra mark växer ruta silvestris i massor – den växten heter på grekiska πήγανον eller πήγανι). Ändelsen - ούσα är inte vanlig i nyare tid så namnet går nog tillbaka till bysantinsk tid.
Framför bukten vid Παντέλι, Leros igensandade sydhamn, ligger en äventyrligt formad ö, som fått sitt namn Κυριακή på grund av sin helighet.
Betraktar vi talen för havsdjupen på den oftast använda engelska amiralitetskartan över öns omgivningar och förbinder djuptalen med linjer: I/ 46 m, II/ 93 m och III/139 m, så finner vi, att på öns västkust linje I närmar sig kusten på 75 m. Med andra ord betyder det att öns västkust i genomsnitt sänker sig mot havsbotten med en vinkel på 30 grader.
På ett genomsnittligt avstånd på 300 m följer linje II på 93 m djup en sluttningsvinkel om 15 grader. Och 600 m väster om linje II är havet 139 m djupt. Öns grundfäste i väster är ett undervattensberg med kraftig stigning. Mycket flackare är havsbotten öster om ön. Djupet på 46 meter blir visserligen på sina ställen uppnått redan 100 m från land, däremot uppnås inte djupet på 93 m förrän 7 km från kusten.