Att ön, som på kartan i skala 1:50000 ter sig ganska ståtlig, bara har en yta på 49,4 kvadratkilometer (sjön Ammersee i Bayern är på 45,4 kvadratkilometer) får inte förundra oss, när vi tar hänsyn till den förlust av landyta som de väldiga havsvikarna i norr, väster, söder och öster utgör.
Ytan är väldigt ojämnt fördelad. Mitt på ön mellan sydost och nordväst skär två djupa havsvikar nästan av ön på mitten. Bara ett 1,3 km brett näs håller ihop den, vilken också är en vertikal gräns. Djupt inträngande vikar, den i Παρθένι (vinterhögkvarteret för Leros kustflottilj) och den i Πλοψούτης som har (jämför Πολυψύτης = rik på växtlighet), oräkneliga landtungor, så talrika att skepparen försäkrade mig att många av dem inte ens fått namn av folk som bor i närheten. En riklig förekomst av utspridda små öar och skär och klippor gör den nordliga halvan extremt uppdelad.
Den sydliga halvan är ännu rikare på djupt inträngande vikar (som den fjordliknande viken Κόλπος Λακκίου [Λακκί betyder fördjupning] skär på en bredd av 1 km 3,5 km in i ön), men utarmar öborna. Γλαρονήσια (måsöarna) bildar en bro till den närliggande Κάλυμνος.
Ön är rik på hamnar, som trots sitt stora vattendjup och de omgivande skyddande höga landtungorna – rester av gamla berg – med undantag av hamnen i Αγία Μαρίνα in κόλπος Αλίνδων och i Παρθένι-bukten först och främst är till nytta för grundgående farkoster från ön och Mindre Asiens fastland. Inloppen är mycket svårseglade på grund av framförliggande klippor och grund för skeppare som inte är sjövana greker.
Havets oavbrutna tysta arbete har dessutom runt vikarna i samlat klappersten och sand, men bara öns huvudhamn i Agia Marina har i någon mån muddrats.