Ön Leros

Platsen för den gamla och den nya staden/byn är ogynnsamt vald, eftersom sommarhettan lägger sig i den ho-formade dalsänkan om sommaren, när inte västvinden blåser, så att många lerosbor under den perioden flyr därifrån till sina sommarbostäder i Lepida, Temenia och Lakki. Men läget vid den fina havsbukten erbjuder så många fördelar att det så länge det finns lerosbor kommer huvudområdet alltid att var invid Kastrot.

När kejsarinnan Anna Dúkana Dalassini skänkte slottet i Pandeli till H. Christódulos, flyttade lerosborna till Lepida, där de grundade en stad/by. Om dessa forna händelser berättar Dasein Buondelmonti¹. Så fort Leros invånare fick tillbaka slottet flyttade de tillbaka till bukten vid Agia Marina trots att klimatet i Lepida var drägligare.

Hur de milesiska nykomlingarna kom överens med de tidigare invånarna undandrar sig vår kännedom. Sannolikt växte snart välståndet på grund av att de med handel vana mileserna kom att använda Leros som mellanstation för sin sjöfart söderut. Förutom jordbruket kom först och främst handelns inkomster att gynnsamt påverka levnadsvillkoren på ön.

Man får anta att de milesiska invandrarfamiljerna kände sig som milesier åtminstone på det fjärde århundradet. Då kan vi under Μιλήσιοι Λέριοι i listan med uppgifter till deliska-attiska Amphiktyonie bara hitta folk som härstammade från milesier, men som bodde på Leros. Möjligen var för milesier på Leros förhållandet till moderstaden, åtminstone under äldre tid, samma som för den attiska enklaven på Lesbos, Samos och så vidare till den attiska staten. Vilket skulle betyda att milesier på Leros fick bibehålla sitt milesiska medborgarskap. En milesisk Demos Λέριοι på fastlandet, som omnämnts i inskriptionen² (antagligen under fjärde århundradet), förefaller bekräfta detta.

Med tiden torde förhållandena mellan moderstaden och kolonin blivit något sämre och mellanhavanden på grund av detta kan ligga bakom Demodokos och Phokylides dikter.