Den 29 september 1895 avseglade jag från Patmos två timmar efter midnatt med en liten ångare tillhörande det grekiska rederiet Jolly och Wiktoria. Då den trånga kajutan var full med sovande människor, beslöt jag mig för att uppehålla mig på kommandobryggan och behövde inte ångra mitt beslut.
Jag såg de första glimtarna av Χρυσόθρονος, ροδοδάκτυλος Ήως i sällsynt prakt. Hennes gigantiska purpurfärgade fingrar lyser vid horisonten över det ännu av mörker översköljda havet, som de breder ut sig över och drar sig på ett ögonblick tillbaka, precis som hon skylde sig med de jättevågor som välde fram. Χαράγματα, den allsmäktiga naturens mejselhugg, kallar dagens greker detta skådespel.
Klockan 8 om morgonen nådde fartyget byn Agia Marinas hamn på Leros. Vid landstigningen kom jag först till på grund av rekommendation från rederitjänstemannen som skötte posthanteringen och som kommit före mig med sin båt, egentligen för en lords skull, en uteslutande för sitt nöjes skull resande europé.
Den åsikten ändrades senare. Jag lät föra min packning till ett hus, vars ägare åtagit sig att härbärgera och bespisa de få främlingar som inte kunde få tak över huvudet hos vänner eller släktingar. Det som tycktes vara en blygsam basar på stranden visade sig vara orsakad av öbornas livliga förbindelser med Alexandria. Färska dadlar hade anlänt från Egypten en dag innan min ankomst. Svarta koraller (γιουσσούρια) från Röda havet fanns likaså att se.